Min norrvandring - Nina Irendotter

Norr anger riktning mot den geografiska nordpolen och är den viktigaste kardinalen på kompassen. Då kompassnålen pekar Norr på kartan, håller du rätt kurs och riskerar inte gå vilse i skog och mark.

Att hålla sitt Norr i livet är att välja att lyssna till sitt inre ledarskap och se genom de invanda, ofta automatiserade, tankarna som säger att du inte kan, inte är värd, att du måste eller, inte ska väl jag... Att hålla sitt Norr är att inte gå alltför långt bort från sin sanning och känna vad vi känner, för att kunna sätta en gräns, när vi går vilse i känslor, tankar och behov.

Att hålla sitt Norr är att hitta vägen hem.

Jag har vandrat i skog och mark sen jag var barn, främst uppe i Arjeplogfjällen men också längs den Västerbottniska kusten. Ju äldre jag blev upptäckte jag hur bra jag mådde av att vara i naturen. Den blev min terapeut och mitt gömställe. Jag gick till skogs när måttet var rågat, när känslostormarna behövde sitt utlopp, jag gick till skogen med mina vår, höst och vinterskriiik. Det rensade mina tankar och fyllde på livsenergi. Som tonåring fick skogen ta emot min ångest, min gråt och min längtan om en vettigare och vänligare värld. Det handlade mycket mer om min inre längtan av att förstå vem jag var och var jag var på väg än om någonting annat.

När jag var 21 år hade jag flyttat från Skellefteå till Stockholm, jag utbildade mig till mimskådespelare på Teaterhögskolan. Innan sista terminen av de fyra fantastiska åren, på skolan, anmälde jag mig till en två veckorskurs i Japansk Butho med SU EN Åkerlund som lärare. Jag hittade, genom denna specifika dansträning, dörrar i mig själv som stod vidöppna, till andra dimensioner, till en urkunskap om vem jag var och varför jag var här. Och jag gick sönder, jag föll hårt och var rädd, livrädd. Så kom dagen på kursen då vi skulle göra en utesittning, vaka in skymningen och natten, utan kontakt med lärarna eller deltagarna i gruppen. Jag var inte bekant med den Sörmländska skogen, djuren eller ljuden. Jag var på helspänn och stängde av, tills natten kom och jag inte stod ut längre. Jag grät och grät, övergivenhetskänslorna sköljde över mig och jag kunde inte nå in i min egen smärta. Jag var alienerad från mina känslor och mina tankar dömde både min omvärld och mig själv för det jag kände. 20 år senare upplever jag det motsatta, jag är lärling på den Shamanska vägen och jag ska göra min första initiering, en utesittning, jag ska vaka in skymningen och natten, samtala med mina förmödrar och förfäder. Jag strör ett speciellt bark i en cirkel runt mig som beskydd, en blandning kryddor som skär bort förmörkande och dömande tankar, salt som renar, tobak som ställer mig i kontakt med den stora Anden, pulver från ett träd skapar en vägg av ljus och majsmjölet ger näring till allt som vill närvara här. Det är för mig naturligt och jag känner tillit. Du förstår poängen, jag befinner mig på en trygg plats i mig själv, resan har varit lång, jag har mött den internaliserade skammen och rädslorna jag burit i årtal, de som inte varit mina och omfamnat det som varit mitt, mina känslor och min mytologi. Det här blir den mest magiska, roliga, vilande och trygga natt jag varit med om, helt ensam i en främmande skog. Skogen och jag är inte länge främlingar, vi är nära förbundna i en vänskap som går bortom ord.