Jag är skogen. När en vanlig skogsvandring blir till en bön.

Får jag lov att kliva på? Varje steg kommunicerar med marken under mig, mina ögon är fönster och jag bjuder naturen att komma nära, från hjärtat sjunger min själ. Visste du om att kreativiteten är inte bara något vi gör, det är ett sinne, just nu en smakupplevelse, just nu en portal till världar och andra dimensioner.

Jag tar klivet in i närvaro, med varje andetag, varje steg saktar pulsen ner, att stanna upp är att flyta ut, snarare än att bromsa in och jag återfår mig själv fullt ut.

Ljuden från motorvägen, flygplan som korsar himlen ovan, är också del av ljudlandskapet här. Träden knakar och blad skakar, ljudet när fötterna når i marken, en gren går av, vinden rör vid blad och grenar faller.

Livet i det lilla är en orkester, jag är en del av allt jag ser, allt jag ser

är en del av mig. Att ge plats till den här stunden i mitt liv, är ingen liten sak, det är ingen tillfällighet, det är en kärlekshandling. Med sårbarhet och förundran vandrar jag genom skogen, på stigar jag lärt känna så väl nu både i dagsljus som i mörker.

Södermanland, Nackareservatet april 2020